bystromliffner

Vi var på ölands djurpark någon gång för mycket länge sedan, det var jag, catrin och kristin. När inträdet är betalt så får man tillgång till hela parken, hela dagen. Först springer man längs vägen kantad med djurburar- tar några kort på söta apor och fina påfåglar och sen vidare. Målet är karusellparken och allra helst bergochdalbanan. Där står man i en lång kö, länge. Sen får man sätta sig i en blå vagn och vänta spänt innan den med ett litet ryck sätter sig i rörelse och börjar avverka sin tur längs rälsen. Långsamt, långsamt uppför ett berg, sen stå nästan helt stilla i ett par olidliga sekunder, innan den verkar släppa taget om skenorna och störta ner mot en säker död. Förutom att den säkra döden är helt osäker, och nånstans halvvägs känner man fästet i verkligheten, vagnen bromsar in och vi når dalen i maklig takt.. Och så snabbt ur vagnen och tillbaka till kön för att få göra om det hela igen och igen och igen.

Nu förtiden har jag svårare att förstå varför man frivilligt ger sig av på en sådan tur, att man till och med kan tänka sig att köa för det. De senaste dagarna har varit som det där besöket på djurparken, och jag hade aldrig ställt mig i någon kö för att få vara med i den här karusellen. Vi ska flytta, jag har tackat nej till en lägenhet och lutar nu mera åt att sälja av och magasinera allt jag har så att jag kan ge mig ut och resa utan att behöva tänka på bohag och betalning av hyra. Så har jag köpt en resa till Milano; jag och M åker sista mars. Till sommaren lutar det åt korsika, två månader. Men sommaren är lång och jag funderar på att resa iväg en månad nån annanstans.. Syster, följ med! Har inte du en massa betald semester då? Du vill ju åka till indien skrev du, eller vad sägs om indonesien? Eller centralamerika? För jag funderar på att resa själv, men jag är egentligen lite för feg och jag tycker egentligen inte alls om att vara själv.


Jag måste nog bli lite modigare. snabbt.

Skolan är det lugnaste momentet just nu, det som hittills varit så mycket nytt och omtumlande med, känns plötsligt tryggt och rutinartat. Jobbet är en karusell i sig och jag ska inte skriva för mycket om det här, men jag slutar inte förvånas över människors tilltag när de blir vintervädersunderstimulerade (säg det tio gånger). Det är svåra tider för restaurangbranchen och nedskärningarna drabbar även ett ställe där solen alltid skiner, det medför oro, stress och missunnsamhet. Så det blir till att jobba de timmar man får nu, för de lediga helgerna kommer nog bli allt fler och då kan jag passa på att hälsa på min ljuvliga familj- min fantastiskt underbara mamma och min otroligt fenomenala far, min genomextraordinära bror, min superspektakulära lilla syster och min häpnadsväckande makalösa storasyster! (och det skriver jag inte bara för att jag vet att ni läser det här, det är ord sprungna ur djupet av mitt hjärta).

Måste bara visa denna fantastiskt söta film som Ida har gjort. Eller gjort och gjort förresten, Hon har ju bara filmat verkligheten. Så håll tillgodo. En verklighetsskildring, AKA en dokumentär om hur det kan vara i Solhem. Vårat magiska barndomshem!





Här är ännu en film om hur det kan gå till när man inte har alla bestick i lådan. Ida, du är ju helt otrolig.



Jo, allt du ser är sant. I alla fall baserat på en sann historia. Vad skulle det annars vara? Bara lite mer fantastiskt.

Ida du är en sann konstnär!!

Kram från storasyster

Imorse kom målaren, en storväxt karl med pojkaktigt ansikte. Han var dövstum och tog utan omsvep tag i renoveringen av vårat kök och ena sovrummet. Jag låg kvar i sängen med förkylningen som ett minfält i huvudet. Strax innan elva knackade det på dörren och när jag öppnade stod målaren där med telefonen utsträckt mot mig. "vi ses igen på måndag, då blir det klart" och när jag nickat så han förstått att jag läst klart tog han snabbt tillbaka telefonen, raderade texten och knappade in "nymålat, akta väggarna" och så visade han med vana charader att jag skulle akta axlarna från att stöta emot dörrkarmarna. jag tecknade ett 'båda tummarna upp' och mimade "perfekt", sen gick han och jag bestämde mig för att det var en ovanlig morgon och jag behöver ta mig i kragen.
   Jag tycker genast lite illa om mig själv när jag blir sjuk, känner ett litet förakt sippra fram. Förr i tiden kunde jag älska den legitima ursäkten att få stanna i sängen, men jag har inget kvar jag vill smita ifrån. Det är nog en väldigt bra sak förstås, jag trivs ju med vardagens plikter och har ingen önskan om att få slippa ifrån. Jag vill fixa det här och jag vill göra det bra.
  
Så tummen ur och skorna på. Mina grannar har bråkat konstant i veckor, ungarna har gallskrikit (speciellt kolikbarnet) och mamman såg olycklig och trött och grå ut när jag mötte henne i trapphuset. Då kunde jag tacksamt glömma min förkylning en stund och tänka "Tack som f-n att inte jag är hon". Är det okej att basera dagens humör på skadeglädje, fast det är nog fel ord. Jag är ju inte glad över att hon är olycklig, bara glad att det inte är jag som har fem ungar, varav den ena är en bebis som ylar 24,5 timme om dygnet (ingen vet hur ungen hiner).






Jag hade ett fantastiskt jullov. Var så skönt att komma iväg och att träffa er, hela familjen. Önskar att det var lättare, närmare, billigare, mer tid.. Ni vet. Jag önskar att Göteborg låg nånstans i oskarshamnstrakten. Jag vill träffa er mycket mer, det är ändå två olika saker att tillhöra familjen och träffas ibland och att faktiskt känna varandra. Kom hit vettja, hela bunten, flytta hit. Vårt hav är mycket renare!:) Älskar er.

Ida du är så vacker