det lilla kaoset och hennes trogne vän
Vi var på ölands djurpark någon gång för mycket länge sedan, det var jag, catrin och kristin. När inträdet är betalt så får man tillgång till hela parken, hela dagen. Först springer man längs vägen kantad med djurburar- tar några kort på söta apor och fina påfåglar och sen vidare. Målet är karusellparken och allra helst bergochdalbanan. Där står man i en lång kö, länge. Sen får man sätta sig i en blå vagn och vänta spänt innan den med ett litet ryck sätter sig i rörelse och börjar avverka sin tur längs rälsen. Långsamt, långsamt uppför ett berg, sen stå nästan helt stilla i ett par olidliga sekunder, innan den verkar släppa taget om skenorna och störta ner mot en säker död. Förutom att den säkra döden är helt osäker, och nånstans halvvägs känner man fästet i verkligheten, vagnen bromsar in och vi når dalen i maklig takt.. Och så snabbt ur vagnen och tillbaka till kön för att få göra om det hela igen och igen och igen.
Nu förtiden har jag svårare att förstå varför man frivilligt ger sig av på en sådan tur, att man till och med kan tänka sig att köa för det. De senaste dagarna har varit som det där besöket på djurparken, och jag hade aldrig ställt mig i någon kö för att få vara med i den här karusellen. Vi ska flytta, jag har tackat nej till en lägenhet och lutar nu mera åt att sälja av och magasinera allt jag har så att jag kan ge mig ut och resa utan att behöva tänka på bohag och betalning av hyra. Så har jag köpt en resa till Milano; jag och M åker sista mars. Till sommaren lutar det åt korsika, två månader. Men sommaren är lång och jag funderar på att resa iväg en månad nån annanstans.. Syster, följ med! Har inte du en massa betald semester då? Du vill ju åka till indien skrev du, eller vad sägs om indonesien? Eller centralamerika? För jag funderar på att resa själv, men jag är egentligen lite för feg och jag tycker egentligen inte alls om att vara själv.
Jag måste nog bli lite modigare. snabbt.
Skolan är det lugnaste momentet just nu, det som hittills varit så mycket nytt och omtumlande med, känns plötsligt tryggt och rutinartat. Jobbet är en karusell i sig och jag ska inte skriva för mycket om det här, men jag slutar inte förvånas över människors tilltag när de blir vintervädersunderstimulerade (säg det tio gånger). Det är svåra tider för restaurangbranchen och nedskärningarna drabbar även ett ställe där solen alltid skiner, det medför oro, stress och missunnsamhet. Så det blir till att jobba de timmar man får nu, för de lediga helgerna kommer nog bli allt fler och då kan jag passa på att hälsa på min ljuvliga familj- min fantastiskt underbara mamma och min otroligt fenomenala far, min genomextraordinära bror, min superspektakulära lilla syster och min häpnadsväckande makalösa storasyster! (och det skriver jag inte bara för att jag vet att ni läser det här, det är ord sprungna ur djupet av mitt hjärta).
Nu förtiden har jag svårare att förstå varför man frivilligt ger sig av på en sådan tur, att man till och med kan tänka sig att köa för det. De senaste dagarna har varit som det där besöket på djurparken, och jag hade aldrig ställt mig i någon kö för att få vara med i den här karusellen. Vi ska flytta, jag har tackat nej till en lägenhet och lutar nu mera åt att sälja av och magasinera allt jag har så att jag kan ge mig ut och resa utan att behöva tänka på bohag och betalning av hyra. Så har jag köpt en resa till Milano; jag och M åker sista mars. Till sommaren lutar det åt korsika, två månader. Men sommaren är lång och jag funderar på att resa iväg en månad nån annanstans.. Syster, följ med! Har inte du en massa betald semester då? Du vill ju åka till indien skrev du, eller vad sägs om indonesien? Eller centralamerika? För jag funderar på att resa själv, men jag är egentligen lite för feg och jag tycker egentligen inte alls om att vara själv.
Jag måste nog bli lite modigare. snabbt.
Skolan är det lugnaste momentet just nu, det som hittills varit så mycket nytt och omtumlande med, känns plötsligt tryggt och rutinartat. Jobbet är en karusell i sig och jag ska inte skriva för mycket om det här, men jag slutar inte förvånas över människors tilltag när de blir vintervädersunderstimulerade (säg det tio gånger). Det är svåra tider för restaurangbranchen och nedskärningarna drabbar även ett ställe där solen alltid skiner, det medför oro, stress och missunnsamhet. Så det blir till att jobba de timmar man får nu, för de lediga helgerna kommer nog bli allt fler och då kan jag passa på att hälsa på min ljuvliga familj- min fantastiskt underbara mamma och min otroligt fenomenala far, min genomextraordinära bror, min superspektakulära lilla syster och min häpnadsväckande makalösa storasyster! (och det skriver jag inte bara för att jag vet att ni läser det här, det är ord sprungna ur djupet av mitt hjärta).
Kommentarer
Trackback
