bystromliffner

Jag var tvungen att gå in här och städa lite, som sig bör att en syster gör efter en annan syster där hon drar fram.

Här låg minsann en massa söta kommentarer och skräpade i smyg och hade inte för avsikt att publisera sig själva utan att först bli godkända av en eller flera av ägarinnorna till denna blogg. Inte ska en komplimang förgås och skräpa bort utan att få fylla sin funktion. Det vore inte juste mot varesig den eller den den var avsedd för. (Ja, vad jag förstår så får man skriva så...det må vara en onödigt tjatig formulering, men likväl en korrekt sådan.) 

 ♥          ♥          ♥          ♥         ♥          ♥          ♥          ♥          ♥          ♥          ♥          ♥          ♥          ♥          ♥          ♥          ♥           ♥          ♥          ♥         ♥         ♥          ♥           ♥          ♥

Allt blir bättre. Det sa de på TV i dag. Det blir bättre, vi går mot ljusare tider, fast det ibland kan verka tvärtom. Rent generellt och mera specifikt kommer det bli bättre än det är idag. Det var väl skönt att höra?

Jag kan delvis förstå hur de menar, med mycket god vilja. Så här: Om man mår bra har man framtidstro och mål, lust och vilja att se framåt och jobba för att få en bättre tillvaro och bli en bättre medmänniska. Om man däremot är på väg ner så kan man ju med rätt inställning slå sig i backen på att det kommer att vända när tiden är inne. Är man redan på botten och allt är kass, så KAN det ju liksom inte bli värre. Det bara MÅSTE vända nån gång.

Det är ETT sätt att tänka, om man mår dåligt men ändå har en strimma av positivt tänk någonstans i botten.

I dag är det vårdagjämning. Dag och natt är EXAKT lika långa. Axeln har bytt vinkel, norra polen lutar nu mot solen, nu är det vår tur att få ljus på oss här i kalla norden. Det sa de också på TV idag.

I går ringde de från Radiotjänstikiruna och frågade om jag hade någon TV. Det hade jag...naturligtvis inte, men lovade att jag skulle höra av mig så fort läget ändrades. Det gör man visst lättast genom att gå in på deras hemsida...sa hon.

Radiotjänsikiruna, förövrigt ett av mina hjärteämnen, borde vid närmare eftertanke flytta längre söderut så de får lite mera sol. Tänkte jag. Genialiskt, då kanske de kommer på någon bättre idé hur de ska få in pengar tänkte jag. Sedan fortsatte jag att tänka...på sol och bad, radiotjänstikiruna i baddräkt på stranden..och så kom jag av mig och fick hämta tillbaka mig till saken. Som var vart Radiotjänstikiruna skulle kunna tänkas flytta. Jag tänkte skövde..men sedan tänkte jag att det ju ska vara en stad som man inte per automatik får ångest i, därav blev Västervik givetvis uteslutet på studs. Jag tänkte att det ju måste vara en stor stad, där man blir glad, och där risken att de som jobbar på radiotjänstikiruna skulle dra med sig andra oskyldiga människor ned i bitterheten inte är så stor. Göteborg, tänkte jag. Där har vi det. Där kan Radiotjänstikiruna få vänner, andra intressen, komma ut i solen och kanske till och med börja vitsa med ord. Jag tänker att Radiotjänstikiruna är väldigt, väldigt ensamt däruppe i mörka norr. Kallt och mörkt, ingen spårvagn eller "feskekörka"...har de överhuvudtaget någonting alls däruppe?, tänkte jag, förutom en gruva och en stad ovanpå, som de nog måste flytta lite på.

Är det då så konstigt att de kanske inte alltid har det så lätt? Jag tänkte att man kanske skulle initiera någotslags sysselsättningsstöd för de antällda, kanske kunde vi här nere i söder ha ett fadderbarn på Radiotjänstikiruna, så de får lite ljus i sitt liv?

Jag LOVAR att jag ska tänka vidare på detta heta ämne och återkomma. Jag kan nog inte INTE återkomma om alla tankar jag har haft och kommer att ha om nämnda instans. (Nä jag orkade inte skriva Radiotjänstikiruna en gång till...)

Kram söstra mi och kom ihåg..att ...som pappa hade sagt: "I ett fotbollslag kan alla spela boll, men alla kan inte spela högerback."

Just det. Alltså: There can only be one högerback.