bystromliffner

Sitter och väntar på att någon ska ringa på dörren. Bara så där. Gärna någon som har en nybakad paj med sig och då skulle jag koka te och vi skulle lyssna på Kent och tända lamporna i fönstret, glömma att det regnar, för vi skulle ha så kul och skratta så mycket att tiden flög och det inte spelade någon roll.

Men jag har bott här i nio och en halv månad och ännu har det inte hänt, inte en endaste gång, att någon bara lite i förbifarten tittat in och hälsat på. Det är inte så konstigt, för det här är inte en  okynnes-hälsa-på-plats, och det gör inget- för det mesta.

Men just ikväll hade det varit förbaskat trevligt. Det har varit måndag ända sen jag vaknade i morse, och det har krupit under skinnet på mig och liksom lagt sig som en tung, blöt filt över världen (eller mitt hörn av den) och jag önskar mig glamour och romantik, jag önskar att jag var fantastiskt kreativ hela tiden och att allt var vackert och smakade lite sött och gröna-äpplen-syrligt och friskt. Det gör det inte, det smakar nästan ingenting men lämnar en lite fadd smak i munnen.